Kay kay
Jag gillar Kay Pollak. Det här läste jag i Ida-tidningen idag och insåg hur bra det stämmer:
Inför varje situation, varje nytt möte, har jag ett val. Jag kan välja att känna lycka eller att känna glädje. Det är min tanke om det som händer mig som bestämmer min känsla. Jag ensam har ansvaret för hur jag väljer att tolka det jag ser. Ändrar jag tanken ändras också känslan. Ett exempel: Jag ska hålla ett föredrag. En av åhörarna gäspar. Då har jag ansvar för hur jag tolkar detta. Om jag väljer att se gäspningen som en recension på mitt föredrag påverkar det mitt självförtroende negativt. Om jag istället väljer att tänka att personen som gäspar kanske har sovit dåligt eller att det är dålig luft i lokalen blir känslan en helt annan.
Det är som så befriande, så länge man inte kan veta något med all säkerhet kan man välja att tolka det positivt, istället för negativt.
Inför varje situation, varje nytt möte, har jag ett val. Jag kan välja att känna lycka eller att känna glädje. Det är min tanke om det som händer mig som bestämmer min känsla. Jag ensam har ansvaret för hur jag väljer att tolka det jag ser. Ändrar jag tanken ändras också känslan. Ett exempel: Jag ska hålla ett föredrag. En av åhörarna gäspar. Då har jag ansvar för hur jag tolkar detta. Om jag väljer att se gäspningen som en recension på mitt föredrag påverkar det mitt självförtroende negativt. Om jag istället väljer att tänka att personen som gäspar kanske har sovit dåligt eller att det är dålig luft i lokalen blir känslan en helt annan.
Det är som så befriande, så länge man inte kan veta något med all säkerhet kan man välja att tolka det positivt, istället för negativt.
Kommentarer
Trackback
